Take control of yourself

Det är så jävla tungt just nu, klockan är snart 02.30 och jag har inte ens funderat på att kunna somna. Ångesten kväver mig och jag vill bara försvinna. Har haft äcklig ångest i flera timmar, har tagit atarax men det hjälper inte. Ångest över att mitt liv är så jävla sorgligt, att jag är så jävla patetisk. Jag slutade skolan idag och är jag och roar mig och är lycklig att lovet äntligen är här? Nej, jag sitter i mitt rum i min soffa och gråter för att jag känner mig så ensam och för att jag har en sån äcklig jävla ångest. Alla runtomkring mig har nån att vara med hela tiden, känner mig så utanför på nåt sätt. Så jävla töntigt jag vet.. Förlåt för ett sånt deprimerande inlägg.

Efter många tårar, en förjävlig ångest, ett stort utbrott, 2 atarax och lite glass senare är min sista uppgift för årskurs 2 klar! Så otroligt skönt, känslan är obeskrivlig. Förövrigt har jag varit på äs-enheten idag, vi pratade lite om maten, att jag inte tar hand om mig och att det snart är avslut. Vi pratade om vikten lite och då sa hon "inte för att du har många kilon till normalvikt" aouch, det sved.... Kommer inte ihåg allt hon sa men just det där. Kändes som en käftsmäll.

Allt gör så ont, livet jag lever gör mig så illa, men jag är fast här, låt mig gå, låt mig bli fri, släpp taget, snälla

Här kommer helkroppsbilden jag lovat att ladda upp!

Jag är en såndär person som är mitt emellan en typ nobody, syns inte i mängden men heller inte helt bortglömd, sådär mitt emellan. Är inte bäst i skolan men heller inte sämst, flest VG några MVG och några få G. Jag är inte jätte tjock men ändå inte märkbart smal (enligt mig). Har en vardaglig klädstil, mina dagar ser i stortsett likadana ut, jag vaknar går till skolan åker hem sköter hästarna och sen går och lägger mig igen. Sådär typ normal, en i mängden, jag vill inte vara "normal". När ska det hända någonting i mitt liv, this is it? Är det det här man kämpar för varje dag? Jag känner att jag måste ta tag i mitt liv och göra nåt vettigt av det, om jag nu ska leva vill jag inte leva såhär i allafall.

Nu ligger jag här i min säng med ångesten som sällskap. Maten idag gick åt helvete, visserligen åt jag ingen lunch men för mycket andra småsaker (inte godis eller chips tack och lov) men ändå. Mamma är på mig precis hela tiden att jag måste äta, dom på äs-enheten måste ha hjärntvättat henne sist hon var där. Jag står emot allt jag kan! Förövrigt sover jag i stortsett så fort jag får tillfälle vilket är skönt då somnar jag ifrån suget av nåt att stoppa i munnen! Mamma och pappa bråkar igen och det är struligt som vanligt. Usch jag blir så less på livet. Godnatt!

Längd: 170cm

Ja jag lever men det är inte mer än så. Har praktik nu som är det mest värdelösa jag gjort och dagarna går så sakta. Men ett huvudmål om dagen kommer jag undan iaf, vilket är väldigt bra. Förra veckan tog en av mina behandlare puls och blodtryck på mig eftersom dom anser att jag har en alldeles för låg vikt (vilket inte stämmer) och då visade det att min puls hade stigit och det blev panik och dom tog in läkaren osv. Så satt dom där och hade en liten föreläsning om hur farligt det är för hjärtat och kroppen. Som om jag inte hört det förut liksom. Nåväl jag satt där och tittade runt i rummet utan större intresse för dom och nickade som om jag lyssnade och sa att det inte var någon fara. Fick åka till enheten för att kolla puls och blodtryck igen en extra gång den här veckan och det visade sig att pulsen hade gått ner lite. Den hade ytterligare gått ner när jag var tvungen att träffa läkaren igår. Och på tal om henne så har jag aldrig riktigt tyckt om henne av någon anledning och den här gången var det inte bättre direkt. Hon blev crazy och sa typ att du behöver så mycket kärlek och började krama om mig när jag låg där på båren i hennes rum. Jag tänkte wtf? Sen sa hon att när man är runt dig får man sånahär attacker att man bara vill hålla om dig och krama dig och så sant som det var sagt det gjorde hon och det var liksom inte en liten kram eller en klapp på ryggen utan hon typ höll fast mig och jag försökte slingra mig ur hennes lilla grepp där men det gick inte utan jag fick stå där och kramas med en människa jag inte känner med hennes ansikte upptryckt i mitt typ. Läskig människa.

Mina föräldrar, eller rättar sagt min pappa beter sig som en liten jävla unge. Exempel 1. Han och mamma har varit tillsammans i över 20 år och nu hejar han inte när han möter mamma i bilen. TROTS att det var han som skaffade en ny tjej och slängde ut mamma. Exempel 2. Jag skulle skjutsa in mamma och hennes kompis till krogen och då säger han i min bil? Jag: nej mammas. Han: bra :) liksom vad fan är problemet? Vad skulle det göra om jag skjutsade dom i hans bil? Oj vad farligt. Jag blir så förbannad! Han beter sig så jävla fittigt och på dagisnivå. Väx upp för fan du är en vuxen man! Han har ingen som helst anledning till att vara arg och elak mot mamma. Han har blivit en helt annan person, han har blivit ett svin helt enkelt. Han påstår att "alla" skäller på honom, det enda är sanningen som trycks upp i ansiktet på honom och därför är det "alla" andra som skäller. Men hur jävla konstigt är det att vi "skäller" på honom då, när han betett/beter sig som ett lass skit. Som man bäddar får man ligga. Jag älskar min pappa men hatar den han har blivit. Orkar snart inte med mer.

47,75 BMI 16,5

Jag bara gråter och mår sämst och har självmordstankar, vill inte blogga just nu. Jag skriver när jag är starkare.

Tänkte bara göra ett kort inlägg, min eftermiddag och även en del av dagen har varit fruktansvärd. Har setat helt apatisk i mitt rum nån timme sen var det iväg på kalas alltså fika, ångest. Nu ligger jag i fosterställning med panikont i magen, om det är ångest eller fika vet jag inte. Uppdaterar bättre imorgon. Godnatt!

Godmorgon! Blev väckt av ett samtal med nån som pratade engelska, inte rätt tillfälle när man precis har vaknat och ska börja prata engelska. Lite udda väckning kanske. Mår lite bättre än igår kväll. Min frukost bestod av 2 mackor och ett glas mjölk. Nej nu ska jag bege mig till bussen. Ha en bra dag idag!

Ångesten har kommit på kvällsbesök, som så många andra kvällar. Hon river, sliter och hugger i mig. Gråten sitter som en klump i halsen. Jag orkar inte. Gör illa dig, gå och dö du förtjänar inte att leva du är så jävla ful, fet och äcklig, såna som du borde inte få finnas!!! Skriker hon till mig. Mitt liv är så jävla värdelöst, på riktigt alltså. Det finns ingenting som ens är lite intressant eller roligt. Gör precis samma saker dag ut och dag in. Dessutom har jag så mycket plugg att jag inte vet var jag ska börja, har heller ingen motivation till att ta tag i det heller. Det här håller inte längre. Jag vill dö.

På äs-enheten kom vi fram till att jag har gått ner snart 10kg på den tiden jag varit där. Visserligen gick jag upp 4kg när jag var på dagvården. Jag får ständigt höra att jag är för mager och att det är för farligt för min kropp att ligga så lågt i vikten. Come aaan! Jag vet att det är bullshit, jag är inte smal någonstans *punkt* Hon undrade också vad det egentligen var som låg bakom min ångest, hade inget svar för jag vet inte ens själv. Sen sa vi inte så mycket mer. Jo hon tog upp vuxenpsyk igen.. att läkaren hade tagit kontakt. Nu ska jag åka och klippa mig. Pusshej.