-
Hej! Hade nyss möte på äs-enheten, och jag börjar verkligen inte att förstå vad han säger. Även om det är någon lätt förklaring så förstår jag inte. Det är så mycket tankar så allt han säger blir helt rörigt i hjärnan. Känns som att jag är påväg bort, bort från verkligheten och försvinner mer och mer in i min egna värld. Orkar inte med verkligheten, den gör för ont. Varje morgon är jag så arg för att jag ser alldeles för fet ut i alla kläder och att jag blir så äcklad av mig själv. När jag vägde som mest när jag slutade dagvården 56kg hade jag stängt av alla känslor för länge sen, mådde så fruktansvärt dåligt över siffrorna på vågen. Jag åt mig ur dagvården, allt för att komma därifrån och få komma tillbaka till mitt gamla mönster. När jag kom därifrån började jag tappa kilona igen. Jag kommer ihåg att jag tänkte "bara jag går ner dom här kilona så kommer det kännas bättre" jag gick ner till där jag började (vägde 52kg när jag blev inskriven) jag var fet redan då. Att gå ner samtidigt som man går på behandling är riktigt jobbigt, ständig koll på en. Men jag gick ner till 52, det kändes självklart inte ett dugg bättre. Men då tänkte jag "om jag går ner till 50kg då borde det kännas bättre" när jag hade gått ner till 50 var jag fortfarande fet som en kossa. "Under 50kg då blir det nog bättre" jag fastnade på 50-51kg i flera månader men nu tillslut ser jag 4:an på vågen, är jag nöjd? Nej. Får ångestattacker över att jag inte klarar av att vara såhär fet. Jag blev så lycklig när vägde 49,85kg och igår vägde jag 48,3kg och självklart blev jag glad, för stunden. Det jag vill komma fram till är att jag kommer aldrig bli nöjd, hur lite jag än väger så kan jag väga lite mindre. Jag måste våga släppa taget någon dag, men inte idag.
Kommentarer
Trackback
