Du behöver inte påminna mig hur värdelös jag är

Hej. Idag har jag varit arg och förbannad i stortsett hela dagen. Det beror säkert på nedtrappningen av antidepressiva. Helt seriöst skulle jag kunna slå ihjäl någon eller allra helst mig själv, det bara kokar i mig och jag känner hur det kryper i kroppen. Vet inte vart jag ska ta vägen. Nu sitter jag själv hos pappa och bara glor rätt ut i tomma intet, har försökt gå ut till hästarna i över en timme utan framgång. Bråkar/tjaffsar med min pojkvän också för att han tycker inte att jag visar tillräckligt mycket känslor och blir sur för att jag aldrig frågar honom om vi ska hitta på nåt utan att det är han som måste fråga hela tiden, och han tycker inte att jag bryr mig osv. Men grejen är att visst han är jätte snäll och så men han är även som de flesta andra killar och är fixerade vid sex. Känner jag att jag inte är sugen och vill frågar han mig om jag har sex med någon annan eftersom jag inte vill det just då. Men saken är den att jag är "rädd" för att ha sex jag får verkligen panik. Förut använde jag sex som ett straff mot mig själv och hade sex med personer som jag inte ville, utan gjorde det för att skärandet i armarna inte dämpade min ångest då var jag tvungen att hitta på ett ännu värre straff. Därför blir jag påmind varje gång och får panik och håller mig undan. Jag hatar mig själv. Hejdå

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0